Boken blir till

Innan jag börjar skall jag med några ord beskriva den dagen i april då en lastbil svängde in på gården med en pall böcker. Till en början var jag bara upprymd och exalterad men snart insåg jag att nu var jag där, snart skulle människor få ta del av mina största smärtor, min ångest och till och med min själ. För ett slag tänkte jag sätta eld på hela pallen, ja, det kändes så. Men två dagar senare hade ett trettiotal hämtat sina böcker och det fanns liksom ingen återvändo. Det tog inte så lång tid innan jag började få reaktioner på det jag skrivit. Alla dessa fina ord har berört mig så oerhört djupt och fyllt mig med en tacksamhet gentemot de människor som fört mig tillbaka till livet igen

Jag träffade en journalist, Erik Höjer. Vi brukade samtala om politik, filosofi och andra spännande ämnen. En dag när vi träffades frågade jag Erik om han hade lust att läsa det jag skrivit.

- Du som är journalist och så, får väl en massa skit som folk vill att du skall läsa?

- Det är lugnt Robban, jag läser gärna det du skrivit.

Det gick några veckor och vi träffades igen.

- Det här är bra, kan du skriva lite till?

- Hur mycket?

- 30-40 sidor vore bra så jag kan bilda mig en större uppfattning om hur du skriver.

- Ok, jag kan försöka.

Så jag skrev ca 45 sidor till och lämnade dem till Erik, efter ett tag ringde han och ville komma ut till mig på en fika.

- Det är så här Robban, du får nog börja fundera på att skriva en bok.

- Va!? Menar du det?

- Ja, allvarligt. Jag vet inte hur du lärt dig att skriva som du gör, men skriva det kan du, du är nog det man kallar autodidakt. Du har lite nybörjarproblem med mycket ”jag” och då blir det lite skoluppsats men det är inte särskilt mycket och jag kan hjälpa dig med det. Du skall börja skriva på allvar nu, det är min bestämda åsikt.

Så började resan ”Dagbok från rehab”. En resa som skulle vara i mer än fyra år. Jag hade redan passerat min största litterära prestation med råge i en uppsats om den franske filosofen Jean-Paul Sartre. Det är också hemligheten bakom adressen till min hemsida sartre.se. Jag har liksom en tanke bakom det mesta jag skriver och gör.

Till saken hör att jag är urusel på tangentbord och kan inte skriva på en dator. Renskriva går bra men att skapa via en dator funkar inte för mig. Det har alltid varit och förblir så att jag skriver allt för hand, med penna och papper. Tekniken sätter en gräns mellan mig och min kreativitet. Detta har resulterat i att jag har ett par lådor med fullskrivna kolligeblock. Ja, jag har faktiskt hela boken handskriven och det blir en hel del block när man skrivit två ganska rejäla böcker.

En annan komisk detalj är att större delen av boken är skriven på ett café då jag upptäckte att jag skrev bättre med människor runt omkring mig. Många långa nätter har jag suttit vid datorn och renskrivit och det var nog det största arbetet, att renskriva. Så att skriva boken var inte så svårt, jag skrev egentligen av mina minnen, mina tankar, men på köpet kom att jag lärde mig att hantera punkt, kolon o.s.v.

Från början skrev jag bara. Ordet författare kändes mycket avlägset. Jag insåg dock ganska snart att jag kunde skriva. Om det var bra eller dåligt kunde jag inte själv avgöra men Erik läste och manade på. Han gjorde precis det han sa att han skulle göra. Han lärde mig att skriva på en högre nivå, han lärde mig de vanligaste misstagen och han lärde mig hur man undviker dem. Han lärde mig att författa. Så jag skrev och jag skrev mycket, långt mycket mer än jag kunnat drömma om. Nästan hela boken är skriven i vad jag kallar ”one strike”. Jag skrev i ett streck och ändrade sällan något, det som står i boken är i princip det som står i de handskrivna blocken.

Nu har jag själv gett ut min bok. Att komma in på ett förlag är i princip omöjligt, hur bra du än skriver. Om du vill ge ut en bok, gör det själv annars riskerar den att hamna i en byrålåda som ett dåligt samvete. Jag har inget förlag, jag har aldrig träffat en redaktör. Allt är gjort av mig själv och mina vänner. Det är många som stått vid min sida och gett mig hjälp med sina kunskaper. Den som varit mest inblandad är Linda Davidsson, hon rättade bägge böckerna och hon skapade denna hemsida. Hennes hjälp har varit ovärdelig och avgörande. På något sätt tycker jag mycket om detta att vara helt solo. Visst är det jobbigt ibland, visst skulle det vara enklare med ett förlag, men handen på hjärtat, vem har sagt att allt skall vara enkelt. Det är också så att hela situationen är lite Rock n´ Roll, lite konstnärlig, lite som förr när vi gick runt på haken och tiggde spelningar med bandet, gjorde egna affischer och allt annat. Jag har under resans gång flera gånger fått frågan om det var terapeutiskt att skriva. Mitt svar är enkelt. Jag vet faktiskt inte. Men på något sätt kan jag uppleva en förändring inom mig. Det känns som att den koncentrade smärtan som blir närvarade genom att i minnet återuppleva allt, skriva ner det och göra det till en del av mitt liv, har givit mig något viktigt. Jag förstår så mycket mer idag, på djupet än vad jag gjorde tidigare.

Lite om boken

Har ni tänkt på en sak? När man väl lyckats att göra en bok, så skall allt bli så där professionellt och snyggt, på gränsen till tillrättalagt. Det skall vara en objektiv betraktelse av verket.

Men varför skall jag göra det? Inget jag har gjort så här långt har följt några regler, skrivna eller oskrivna och vem kan berätta om boken, om inte jag? Jag var där, mitt i striden och jag har skrivit mina sällsamma färder på livets väg.

Del 1 börjar i samma sekund som jag kliver in på behandlingshemmet i Väckelsång, mitt i de mörka Smålandsskogarna. Jag kan än idag blunda och känna hur det var. Hopplöst, meningslöst, allt var förbi och mitt liv var över, jag väntade bara på den sista befriande vilan, men ödet eller kanske något annat ville annorlunda. Ni som läser denna bok kommer att bli väl bekanta med Ami, min terapeut. Vi gjorde en lång resa tillsammans och gick många strider och det faktum att jag var utbildad alkohol- och drogterapeut gjorde nog inte det hela enklare. Långsamt, under Amis vägledning, börjar historien om Robert rullas upp. Inga stenar lämnas orörda, inga känslor förbises. Allt kommer upp till ytan. Jag bjuder dig läsare, på en resa. En resa från första parkett för mycket av resan sker i min tankevärld och i mina känslor. Att vara på ett behandlingshem för män kan ibland liknas vid ett kollo. Vi gör mycket upptåg och hittar på den ena galenskapen efter den andra. Vuxna, förvirrade mäns pojkstreck. Världen utanför är avlägsen och vi har bara varandra.

Jag har skrivit med mycket humor, kärlek och glädje. Man klarar inte av all skit som kommer upp i terapin utan en god portion humor. Första delen är ungefär halva behandlingen och har namnet Purgatorio. Det är som jag känner, ett passande namn, då det var verkligen som att gå igenom skärselden. Vissa dagar var ett helvete men ändå inte jämförbart med det helvetet jag kom ifrån och resan bort från detta inferno hade börjat.

Del två, Exodus, är lite djupare, jag har kommit långt i behandlingen och fått en viss insikt. Del två börjar med familjeveckan där jag får sitta med i en grupp anhöriga och inser mitt ansvar och vad mina handlingar har orsakat för lidande hos andra. Detta blir vändpunkten i min behandling. Det skall komma många svåra terapitimmar, mina djupaste trauman kommer upp ur glömskan och förträngningens mörker och det är som man säger alltid mörkast före gryningen. Men min färd mot ljuset, livet och framtiden fortsätter. Jag skall inte berätta mer, det vore att förstöra en spännande läsning.

- Robert Persson