The Trash Cans
Trash Cans spelade inte in någon skiva men Robbie Blacks platta. ”A tribute to Johnny Thunders” finns för nedladdning och att lyssna på under nedladdningar. Det är Trash Cans som spelar på den plattan.
The Trash cans
Thomas, Svesse, Mange och jag bildade ett band. Guns ´n Roses platta ”Apetite for Destruction” hade nått Sverige via import, bandet var ännu okänt för den stora massan men Thomas köpte skivor från ett liten obskyr skivaffär i Göteborg. Vi lyssnade på denna platta dag och natt. Jag i min tur hade fått tag i några av Johnny Thunders plattor på samma väg.
Varför vi bildade ett band vet jag inte men antagligen för att vi ville vara coola och lite farliga. Guns ´n Roses var inte att tänka på som influens då våra kunskaper inom musik var kraftigt begränsade, så det fick bli trashig rock ´n roll med grunderna i punken. Bandet fick det passande namnet ”The Trash Cans”, soptunnorna för vi var riktiga sopor men smarta nog att hålla oss till punken där det musikaliska finliret inte är särskilt avgörande. Mina Johnny Thunders plattor kom nu väl till pass då denna rockiga punkstil hade få ackord som var relativt enkla att spela.
Den enda som kunde spela var trummisen Mange och han var egentligen inte ens trummis utan en firad gitarrist som såg jävligt bra ut, kunde de rätta poserna och klädde sig rätt. Han såg ut som en blond Alice Cooper och rätt utseende är viktigt i rocksvängen. Nåväl. Mange kunde hålla takten samtidigt som han kunde lära oss andra att spela gitarr på ett vettigt sätt. Svesse var en lång, blond, nervös kille som spelade leadgitarr. Hjälpligt i alla fall. Och han såg också jävligt rätt ut. Basisten Thomas, som kallades för ”Lillen”, fattade rockens visuella fördelar och kan inte heller beskrivas som en viritous. Lillen och jag hängde ihop i vått och torrt och han hade en lägenhet mitt i staden och denna lägenhet blev vår första replokal. En etta högst upp i ett nedgånget hus, grannarna var fyllon eller döva för ingen klagade när vi satte igång. Vi repade och repade. Mange som kunde det där med takt visste att det var viktigare att vara tajt än att vara skicklig. Han nötte och nötte in taktkänslan i oss och snart spelade vi, om än primitivt, så i alla fall i takt. Lillen kände en kille som sjungit i ett punkband, han sa ja och vi var ett komplett band.
Rätt så snart var vi ”The talk of the town”. Våra framträdanden var mer konstinstallationer än musikaliska framträdanden, våra affischer små konstverk. Förvånande nog var det mycket folk på giggen. Gagerna bestod av ett par hundralappar och några backar bärs, vilket var hela syftet med vårt band: lira, va fräna och kröka. Influenserna var förutom Johnny Thunders, Sex Pistols, Mc5 och andra punklegender. Fördelen med att ha dessa som influenser är att man inte behöver så mycket mer än tre ackord och en jävla massa attityd och om det var något vi hade så var det attityd. I staden fanns en frisör som gillade rock and roll och snart satt vi i hennes stol och fick, i alla fall till det yttre, rockstjärnestatus. Jag är helt övertygad om att frisören, som hette Yvonne Barusta, gick back på oss rockkunder. Hon måste ha spenderat en förmögenhet på allehanda obskyra färger till våra minst lika obskyra frisyrer, men jag tror att Yvonne älskade att ge sina konstnärliga sidor utlopp med oss som modeller och det var väl inte så vanligt att killar färgade håret rött, gult och svart på samma gång. När jag tänker efter så var det inte så vanligt att killar färgade håret över huvud taget.
Tiden gick, Lillen tröttnade och hoppade av, medlemmar byttes ut hela tiden och det var inga problem att hitta ersättare då bandet fått någon slags kultstatus. Vi delade replokal med ett annat band och deras basist Jerry ersatte Lillen. Jerry var basist på riktigt och det lät bättre och bättre. Sångaren hoppade av och jag var nu sångare/kompgitarrist.
Trash cans utvecklades från ett garageband till en rockmaskin. När till slut Svesse beslutade sig för att hoppa av anade jag en kris. Svesse var ingen Yngve Malmsteen med han kunde leverera rätt bra punksolon. Svesse försvann utan att egentligen säga varför men jag tror att han hade scenskräck och nu när vi började komma upp oss lite grann blev det helt enkelt för mycket för honom. Resten av bandet stod i replokalen, handikappade. Ett rockband med en gitarrist är inget rockband och jag kunde inte ensam fylla utrymmet efter Svesse. Jerry såg hur bekymrad jag var och sa:
– Jag känner en kille, Tommy, en riktig rocker
Vi åkte iväg till Anton, stadens rockskribent som fyllde år. Tommy var där. Jerry och jag frågade om han kunde tänka sig att spela leadgitarr i Trash Cans.
– Självklart, sa Tommy och saken var klar.
Jag anade inte vilken betydelse mitt möte med Tommy skulle komma att få för min framtid som musiker. Tommy var inte bara en bra rockgitarrist, han var en erfaren musiker och Louise Hoffstens pojkvän. Vid den här tiden var Louise ännu inte så känd men hon var definitivt på väg uppåt. Tommy brydde sig inte så mycket om huruvida jag sjöng eller spelade så bra, han brukade säga:
– Du har en jävla rockattityd och det räcker.
Med Tommy i bandet förändrades allt. Tommy hade en stor fullmatad replokal, vår trummis Mange hoppade av och ersattes av Abbe Enhörning. Nu var bandet nästan komplett den sista förändringen kom när Jerry inte kunde längre och in kom ”Claes bas”, en av Sveriges bästa basister. Nu bestod bandet av riktiga musiker och jag. Tommy snackade med Louise och jag fick mina första sånglektioner i deras lilla etta. Så var det på den tiden. Alla ställde upp för varandra och ingen talade någonsin om pengar.
Jag började låta riktigt bra, min gitarrtekniken förbättrades markant. Nu blev Tommy och jag ett radarpar, något slags småstads Mick Jagger och Keith Richards som levererade tung skramlig rock ´n roll. The Trash Cans tog klivet från källardjupen upp på scenen.
När man spelar med riktiga musiker är det förvånande hur mycket man plockar upp och jag var, om inte skicklig, så riktigt tajt som gitarrist. Tajt, det vill säga, man kan hålla takten och spelar för det mesta rätt ackord. Nu var influenserna tydligare och Johnny Thunders var min Gud. Vi öppnade alla gig med Pipeline, mot slutet av ”Trash cans-eran” var vi ett riktigt rockband. Tajta med attityd och min vapendragare, leadgitarristen Tommy Persson, lärde mig mycket om gitarrspel och sång. Jag var inte längre bara en happening som rörde mig hemtamt på scenen. En rockstjärna var född.
Utan Tommy hade jag aldrig lärt mig sjunga, jag hade aldrig blivit gitarrist. Visserligen var jag en jävel på attityd men man kommer bara en bit på attityd. Allt blir så mycket bättre när det stämmer och med Tommy stämde det nästan alltid. Det är märkligt att en enda person, ett enda möte, kan förändra ens liv som Tommy förändrade mitt. Det var inte bara musiken som förändrades i mötet mellan oss, det var mer, mycket mer. Jag kom från raggarkulturen och var en utpräglad homofob av förklarliga skäl. Min homofobi hade sina rötter i händelser som inträffade i min tidiga ungdom. Tommy kom från en helt annan värld, fylld av musik, smink och utmanade kläder som flörtade friskt med det feminina.
Jag hade experimenterat lite med hårfärger och kajal men nu tog jag steget fullt ut i denna teatralistiska värld. Nej, jag tog inte bara steget. Det fullkomligt exploderade. Med Tommy blir min klädstil alltmer extravagant, smink är inget problem, smycken likaså. På något sätt är det tack vare Tommy som min homofobi inte utvecklades till fullskaligt böghat. Det underliga är att mina gamla vänner, raggarna, inte tog avstånd från mig. Nejdå. De accepterade Robbans nya stil. Ändå var det med raggarna som jag en gång varit i krig mot punkarna. Sex Pistols spelade i staden, punkare från när och fjärran hade samlats, vi raggare stod på ena sidan gatan, punkarna på den andra, skrek och häcklade varandra som sig bör. Nu hade jag bytt sida.
Trash cans har gått från en liten konstinstallation till ett band att räkna med. Vi är tajta, tunga och har attityd, massor med attityd. Tommy har stylat mig från källarrocker till en riktig rock n’ roller. Vi når vår absoluta höjdpunkt vid en rockfestival i staden. Jag har av någon anledning brutit handleden, minns inte hur men jag kunde inte spela gitarr. Vi lånar in en gitarrist, en gitarrist av större kaliber och entrar scenen. Snygga, farliga och hungriga. Min gipsade arm blir bara ännu ett attribut som markerar rebelliskheten. Befriad från gitarren fullkomligt exploderar jag på scenen. Utan gitarr blir jag rockstjärna.
Jag virvlar runt på scenen, smeker mickstativet, dansar med Tommy, använder varenda trick jag kan och när vi drar igång ”The Cult”-klassikern ”Wildflower” släpper jag allt. Kicken är total, vi är på gränsen till magiska. Efter spelningen får jag höra att även mina hårdaste kritiker medger att detta var en spelning utöver det vanliga röjet som vi brukar leverera. Många har sagt att jag är en uppkomling som bara lycktas samla ihop ett gäng duktiga musiker. Denna afton är de tysta. Trash cans fortsätter att spela och utvecklas men vi når aldrig mer den magin som fanns den här kvällen. Jag har bevisat att jag kan både sjunga och spela gitarr men gör mig bäst om jag ägnar mig åt en sak i taget. Jag är nu en lokalkändis, snart är det dags att ta ett kliv uppåt i rockvärlden. Än är jag inte missbrukare, mera en rocker som gillar att festa hårt, om det nu är någon skillnad.