Straight Up
Straight up-skivan finns att ladda ner och lyssna till på nedladdningssidan
Straight up var ett band från vischan, ett band på uppgång. På den tiden kände alla, alla. Banden i staden var inte så många och när det gällde att röja tillhörde Trash Cans det absoluta toppskiktet. Straight up var de utmanarna som snart skulle ta över tronen som stadens röjigaste band. En rocktävling anordnades. Trash Cans var självklara deltagare, ett av de andra tyngre banden var Straight up.
Jag fick snabbt upp ögonen för detta eminenta rockband som spelade en tung hårdrock. Det var en del Guns ´n Roses, en del AC/DC. Sångaren Jocke hade en av de bästa rockrösterna jag någonsin hört. Trash Cans och Straight up gick med några andra band till finalen. Jag visste att vi var chanslösa mot Straight Up och mycket riktigt, de vann hela tävlingen.
Straight up var det bästa, röjigaste bandet som någonsin äntrat scenerna i vår lilla stad. Jämfört med Jocke hade jag ingen chans. Han sopade bort i princip allt när han öppnade munnen. Bandet var perfekt, men det fanns ett problem. Bandet hade bara en gitarrist och det vet även den oinvigde. Ett rockband med en gitarr blir för lamt. Det festades en hel del. De som spelade i band hängde ihop och jag hängde med killarna i Straight Up, var med på en del rep och festade runt.
Ibland är det som livet bara serverar läckerheter, jag var en kompgitarrist utan soloambitioner. Skicklig är väl att ta i men jag levererade ett tungt, tajt komp med en jävla massa röj. Jocke gav mig en demotejp med deras låtar och jag började repa själv, timme efter timme satt jag vid stereon hemma och repade med min elgitarr, tog ut kompackorden, nötte in låtarna till den dagen då jag behärskade dem till fullo.
Vi bestämde att göra ett provrep med full sättning. En solo och en kompgitarr, resultatet gick över förväntan och jag förstod att de andra i bandet var imponerade över att jag kunde alla låtarna.
Nu fick jag min chans, Straight Up skulle göra ett gig på stadens största rockhak och vi kom överens om att jag skulle göra ett inhopp som gästgitarrist. Kvällen kom och det var fullsatt. Straight Up gick på, efter tre låtar proklamerar Jocke:
– Vi har en överraskning i kväll, en gästgitarrist, Robban från Trash Cans.
Kvällen till ära hade jag lånat en svart Gibson Les Paul special, kompgitarristernas Rolls Royce, äntrar scenen, pluggar in mig på min Marshall, trummisen Melba slår in låten ”Be Alright”, jag vräker mig över strängarna. Effekten är direkt och total. Succé. Musikens gudar måste varit vid min sida den kvällen, jag uppnår ett musikaliskt ”All time high.” Allt är rätt, ackorden från min svarta Gibson dånar ur Marshallen som ett apokalyptiskt muller. Jag avancerar ett steg på rock n’ roll stegen, min strategi var lika enkel som självklar, Straight Up kan aldrig leverera samma tyngd utan en kompgitarrist av min kaliber. Från att vara ett bra rockband med bra låtar förvandlas Straight Up till en komplett rockmaskin.
Jag har ett nytt band.
Nu var det alltså 1991, kompgitarrist i Straight up, ett skivkontrakt på fickan, hur bra kan det vara? Men denna glädje skall komma att bli kortvarig. Intet ont anade jag vad som väntade runt hörnet. Minns en av pauserna på repet nere på Skylten, stadens lokala musikförening där vi hade replokal. I pausen satt jag i ett av de gigantiska fönstren i denna gamla industrilokal och tänkte: ”Om tiden kunde stanna nu, allt är perfekt!”. Vi hade just avslutat skivinspelningen i Stockholm, plattan var på väg, rockröjaren ”Faster and Deeper” var en tung produktion gitarrbaserad hårdrock, sångaren Jockes röst var lika vass och spetsig som den forna leadsångaren i AC/DC, Bon Scott.
På den här tiden gjordes inga plattor hemma i källaren. Nej det gick åt en studio och ett skivkontrakt annars var det kört. Det var ovanligt att ett svenskt hårdrocksband lyckades att ro hem ett skivkontrakt. Vi var heta, jävligt heta. Skivan har släppts till radiokanalerna och även om kanalerna inte var så många som idag så spelades våra låtar ofta, intervjuerna var många och vi skulle ut på turné med många spelningar: Stockholm, Malmö och Hultsfred. Det började som ett segertåg, men precis som den träffsäkert döpta New York Dolls-skivan ”Too much, too soon” var det för mycket, för tidigt. Vi krökade oss runt landet, ibland var vi geniala, ibland bara jävligt fulla, det började dala mer och mer. Vi skulle göra en ny platta men vi flög inte längre i ett kollektivt rus. Vingklippta redan i vår start började vi glida isär.
Pang. En dag fick jag kicken från bandet. Varför? Tja det kan man undra men jag tror att det var på grund av osunt leverne. Jag krökade och levde runt för mycket. Vadå för mycket? Jag trodde att hela idén med att vara rockstjärna byggde på det, osunt leverne, ”Sex, drugs and rock ´n roll”. Bandet försvann någonstans på rockens bakgårdar, bikerklubbar och mindre fyllefester.
Robbie Black
Jag fortsatte att festa runt på annat håll, gasen i botten. På något underligt sätt lyckades jag meka ihop en soloplatta för egen maskin, till och med ett skivkontrakt, helt ensam. Mina gamla polare från Trash cans tiden agerade kompgrupp. Resultatet ”A tribute to Johnny Thunders” går väl inte till rockhistorien men för att vara inspelad i en lada med begränsad utrustning på en helg blev det förvånansvärt rått och bra. Den egentliga anledningen till plattan var ren hämnd: ”Ni kickade mig era jävlar och nu skall jag visa er hur fan man gör en platta.”
Hämnden är en stark drivkraft, mycket farlig i händerna på en galen rockstjärna/missbrukare på deken, men ändå, ”Hämnd ljuva hämnd”. Hämnden släcker alla insikter. Sanningen är naturligtvis att jag egentligen skämdes oerhört över att fått kicken från Straight up.
Hopplöst bränd, en rocker på fallrepet, min tid som musiker var snart förbi, ”I went down in the blaze of glory”.
Man skulle kunna dra slutsatsen att rock ´n roll-livet gör en till missbrukare och narkoman förr eller senare. Men detta är en kraftig förenkling, attributen Jack Daniels, Southern Comfort och drogerna har funnits i mitt liv där hela tiden, ”it comes with the territory” så att säga. Visst dör rockstjärnor av missbruk, eller, ”they burn out”, som stjärnor gör, men lika många gör det inte. Janis Joplin dog inte bara för att hon var rockstjärna, det krävs mer än så.
Rockare jobbar hela tiden där andra roar sig, i den världen är alkohol och droger mera regel än undantag. Om en vanlig svesse klev in på jobbet en måndagsförmiddag med whiskey och en påse marijuana, med orden: Nu skall vi skapa! Ja då skulle han bli idiotförklarad omgående. När en psykiskt instabil person däremot lär sig spela och utrycka sin ångest i musik, kan han klara sig förvånansvärt länge. Den trasiga själen har blivit en tillgång och att prostituera sin person kan ge god avkastning i rockbranschen. Man är ett geni, i alla fall en stund innan intresset avtar och klockan klämtar.